lillaaasara

Hela dramgruppen.
detta har som vart bland de bästa jag gjort i hela mitt liv. tack alla!! och ett speciellt tack till Magdalena som trott på oss hela vägen. tack.

hemam w. zero

Zlatan och Linnea.

Soldaten och ctie.

kvällen innan soldaten far ut på krig.

Nunnan och Soldaten.

catie, caties mamma, soldaten.

catie får veta att soldaten är död.

soldaten.

På kortet: sara björklund och Zlatan Jesic.

Hej, jag såg nu att jag inte har skrivit sen första veckan på hjälmared, hielt  sjukt vad mycket som har hänt i mitt liv,
har haft de bästa året i mitt liv. finns inte ord för hur bra jag haft det, 
fått vänner för livet, har skrattat och gråtit tillsammans, att få ara med människor i ett helt år har verkligen förändrat mitt liv,
och jag har insett hur mycket jag älskar att spela teater, nu på vårterminen  gjorde vi upp en stor teater och de var de bland de bästa jag gjort i mitt liv, bland svett och tårar, vi kämpade tillsammans, och att de blev så oerhört bra!=)
Kom varandra så nära på ett speciellt sätt.
De jag vill säga är att jag verkligen älskar er alla. ni på hjälmared har gjort de bästa året i mitt liv helt enkelt, och nu kommer jag börja ett nytt år men kommer aldrig glömma er, ni kommer alltod ha stor plats i mitt hjärta=) <3

Senaste tiden har förändrat mig. Jag har insett lite mer vad vänner och en stark vänskap egentligen är, och vad den kan få för betydelse i livet. Vissa händelser gör att man inser när man behöver vänner som mest. Saker sker som gör att man förstår att ensam inte är stark. Att man behöver någon att kramas med, prata med och att lita på.

När en vän till mig för några veckor sedan drabbades av en fruktansvärt stor sorg, ställdes allting på sin spets. Jag insåg vad som är viktigt, och vad som egentligen betyder något i det långa loppet. Jag insåg hur viktigt det är att våga vara nära en vän, när alla tårar tagit slut och smärtan är så stor att den inte går att förstå. För riktiga vänner kan betyda så mycket i sådana lägen. När man inte orkar själv, behövs det vänner som finns där och faktiskt vågar vara nära och göra vad de kan för att hjälpa, så att man kan komma en bit på vägen från allt det jobbiga.

Det är inte alltid lätt att våga ringa det där samtalet och undra hur någon mår – på insidan. Frågor som ”tänk om jag bara gör allt värre genom att ringa och prata?”, ”Tänk om hon inte vill prata med mig?” ringde i mitt huvud när jag fick reda på hur min vän mådde. Men så tänkte jag: Jag vill visa att jag finns här för henne. Även nu när allt är riktigt, riktigt jobbigt. Och nu efteråt är jag otroligt glad att jag ringde. Det lilla jag kunde göra – det fick betyda något för henne.

En kompis till mig skrev såhär: Man tror man sätter sig själv i sista hand men egentligen gör man det som vi båda mår bäst av. Jag tror att hon har rätt. När man hjälper någon annan mår man bra själv, precis som man själv blir varm när man värmer någon annans frusna händer. Det är det vänskap handlar om. Att finnas för varandra i alla lägen, och att ge utav sin kärlek. För precis som någon klok människa sa: det enda som ökar i mängd när man slösar med det - det är kärlek.

Vänskap handlar om att ge och att få. Om att lita på varandra, och om att våga möta svårigheter i livet tillsammans. Man får bära varandra genom det svåra i livet, och flyga med varandra när allt känns lätt. Samma kloka kompis som ovan sa till vår vän som jag berättat om: Du är så mycket starkare än vad jag trodde någon kunde vara. Men orkar du inte vara lika stark i morgon, då är jag stark för dig.
Jag tror det handlar om just det. Trots att det fruktansvärda som hände min vän, kan jag ändå se att vi har vuxit som människor den senaste tiden. Vi har på något vis insett att man klarar mer än man tror - bara man hjälps åt.

Mobbning är ord som känns som slag i magen!
Slag som gör ont hela livet.
Man ställer sig hela tiden varför man blir mobbad. Vad är det för fel jag gör. Är jag för tjock, är det kläderna, håret, sminket. Vad är det som är fel på mig?

Men man får aldrig reda på svaret. Man tänker alltid att när man träffar dom som har mobbat en ska man fråga dom varför man blev mobbad vad det va för fel man gjorde. Men när man väl står där så vågar man inte då blir det bara dö prat. Om man pratar med någon vuxen så säger dom hela tiden att det inte är dig det är fel på utan det är mobbarna.

Men man tänker hela tiden att det är ens fel inte deras. Man tänker att det är ju självklart att det är mitt fel. Det är mig det är helt fel på. Man får kommentarer av vuxna. Men man tar inte åt sig det. Man vet inte om dom menar det eller inte. Man är för feg för att stå upp för den man är. Man vågar inte rätta på ryggen. Man vågar inte säga något. Man är hela tiden rädd för att dom andra som mobbar någon ska börja skratta.

Man tynar bort fast inte några vuxna märker det. Man försvinner från dom i skolan dom ser inte en. Lärarna ser inte en. dom ser inte att man behöver hjälp.

Dom ser inte hur mycket man har sjunkigt ihop den tiden sen man började skolan tills man slutade.
Det kommer bara fler och fler ord. Som slag med det är värre. Det gör ondare och ondare. Det är som slag i magen utan att man får blåmärke på utsidan. Man får dom på insidan men dom läker inte dom finns där och kommer alltid att göra. Bara att ingen är uppmärksam nog. Vissa ser det men vågar inte säga till om det för dom är rädda att få mobbarna på sig. Men ju mer ni hjälper mobbarna ju sämre mår dom som blir mobbade. Ni ska våga ta steget och säga till om det. Våga säga till så kanske ni har en vän för livet. Inte sådana som bara sviker en för det minsta. Dom kommer alltid att finnas hos er bara ni inte vänder dom ryggen och går.

Försök att förstå dom som blir mobbade. Så kanske vi skulle kunna förminska mobbningen. Försök även förstå dom som blir mobbade.

Jesus är bra om man är nere på bottnen